___________________________________________________________________________________________________
Nu - En och en halv timme senare - sitter vi i bilen mot hotellet. Flygresan gick bra, även fast det slutade med att mamma och Tina började tjafsa igen och Fanny kräktes i mitt knä. Hon är tydligen obotligt flygrädd....
Kunde hon inte ha sagt det innan jag bestämde mig för att sitta intill henne? ..Jaja. Vi är ju framme nu - I London - och jag har fått byta om, så vad spelar det för roll?
"Där är det!" Tjuter Tina och studsar exalterat upp och ner på sätet. Jag och mamma kastar oss på fönsterrutan och får syn på hotellet där vi ska bo; Rivington Apartments. Det ser väldigt fint ut, det konstaterar vi allihop.
..Jag har fortfarande svårt att fatta att jag är här... Och jag andas samma luft som One Direction, jag går på samma gator som de gått, och snart ska jag få träffa dem. Herregud. Det knyter sig ordentligt i magen och jag försöker andas lugnt.
"Mår du bra, Carmen?" Frågar Tina och höjer ena ögonbrynet.
"...Det är säkert du som har smittat henne, Fanny!" Utbrister Wera förtvivlat och blänger surt på Fanny.
"Jag sa ju att det var influensan!" Suckar Alicia.
"Carmen mår alldeles utmärkt! ...Eller hur, gumman?" Frågar mamma irriterat och puttar till mig på armen.
"Jag är bara lite nervös" Svarar jag snabbt och klämmer fram ett leende. De andra tjejerna nickar förstående.
Kvinnan som visat oss till gate:n på Arlanda sitter brevid chauffören och knappar in något på sin mobil. Sedan säger hon något till chauffören och vänder sig bakåt mot oss.
"Ni får checka in och packa upp... Kanske fixa till er lite, också.." Börjar hon och tittar äcklat på stackars Fanny, som fortfarande är lite omskakad efter flygresan. "...Sedan får ni träffa killarna i byggnaden mitt emot om ungefär 40 minuter"
Nu slår det dubbelknutar i magen på mig. Trippelknutar! Hjälp.
Jag tittar runt på de andra tjejerna. Deras ansikten har stelnat till och de ser alldeles panikslagna ut, precis som jag... Mamma, däremot; Hon sitter och fnissar och tjoar av glädje.
Chauffören stannar alldeles utanför porten till hotellet och låter oss kliva ur. Vi hämtar bagaget som han fått försöka trycka in i bakluckan och börjar vandra mot ingången. Jag kan inte tänka på annat än Harry's vackra lockar och hans fina leende. Det ska jag få uppleva i verkligheten, alldeles snart! Jag känner hur huden blir alldeles knottrig och håren på armarna reser sig. Hela jag ryser av skräckblandad förtjusning.
Incheckningen går ganska bra, förutom att tjejen bakom incheckningsdisken har svårt att förstå vad mamma säger när hon frågar om AC... Men jag beskyller henne inte! Mammas engelska är nog det hemskaste man kan tänka sig. Tjejen bakom disken ser dock väldigt vänlig och tålmodig ut när mamma försöker förklara för femte gången. Hon ler hjärtligt och frågar om och om igen;
"I'm sorry, Mrs. Garcia? Will you please repeat that?"
Till slut ger mamma upp och vi får nycklarna till rummen där vi ska bo över natten. Vi släpar väskorna mot hissen, men jag har lite problem. Min resväska visade sig nämligen vara aningen tyngre än vad jag trott... Vad har jag egentligen där inne? En runsten, känns det som.
"Okej, hur ska vi sova då?" Frågar Tina suckandes när vi står i hissen och trängs.
"Sjuklingarna får sova tillsammans!" Bestämmer Alicia och tittar lite småäcklat på mig och Fanny.
"...Det kanske är bäst. Man vill ju inte bli smittad. No offense!" Fortsätter Wera instämmande.
Men herregud! Jag är inte sjuk! Inte alls! ...Fast jag har inget emot att dela rum med Fanny, egentligen, så jag bryr mig inte om att säga emot. Så länge hon inte kräks på mig igen är det inga problem.
"Tina, du kan få bo med mig och Alicia om du vill" Säger Wera glatt och ler åt Tina, som suckar lättat.
"Och jag då?"
Mamma lägger armarna i kors och tittar buttert på mig.... Nej. Aldrig! Jag tänker inte dela rum med mamma, och jag kan mycket väl förstå att de andra tjejerna inte heller är så pigga på det. Alicia ser irriterat på mig och harklar sig för att jag ska ta tag i situationen.
"Öh. Du kan ta det tredje rummet för dig själv! Det blir väl skönt..?!" Föreslår jag och klämmer fram ett stort leende. De andra tjejerna nickar instämmande.
"...Jag snarkar dessutom högt som en... Öh.. Blåval... Så du ska vara glad att du slipper dras med det!" Säger Wera övertygande och kliar sig i nacken.
Mamma rycker på axlarna och suckar tungt.
"Okej då."
___________________________________________________________________________________________________

___________________________________________________________________________________________________
När vi kommit upp i luften och locket för öronen släppt börjar Alicia och Wera tjattra igen. Jag kan inte urskilja vad de säger, för de pratar i mun på varandra hela tiden. Fanny och jag har däremot inte sagt ett ord till varann än så länge, och det börjar bli lite pinsamt. Hon sitter bara och stirrar ut genom fönstret och lyssnar på musik. Jag sneglar bort på mamma och Tina som sitter snett framför oss. De har flyttat så långt ifrån varann som möjligt och sitter med armarna i kors.
"Jag har hört att Harry är tillbaka med Flackers" Säger Alicia alldeles bestört och jag vrider mig genast bak till henne och Wera.
"Var har du hört det?!"
Alicia tittar konstigt på mig.
"...Öh, Twitter"
"Då behöver det väl inte vara sant?" Frågar jag nervöst och sväljer hårt.
Det blir tyst en stund, och Alicia rycker på axlarna.
"Jag tror i alla fall inte på det för en sekund!" Säger Wera bestämt och ler mot mig.
Jag ler tillbaka och vänder mig om igen. Jag gör mig bekväm på sätet och tittar till Fanny. Jag märker först då att hon fortfarande har säkerhetsbältet på sig, och nu skakar hon rejält. Hon nästan hyperventilerar, till och med!
Jag puttar till henne lite på armen och hon vänder huvudet mot mig och tar ut hörlurarna ur öronen. Hon ser ju alldeles vettskrämd ut!
"Är du okej?" Frågar jag ängsligt. Fanny nickar tveksamt och biter sig i kinden. Hennes pupiller är läskigt små, och hon ser betydligt blekare ut än vad hon gjorde för ett par minuter sedan.
"...Jag är bara lite frusen" Säger Fanny efter en stunds tystnad.
"Du kan få låna min kofta!" Svarar jag snabbt och rotar fram min nya rosa Abercrombie & Fitch-kofta som jag packat ner i väskan för säkerhetens skull. Jag räcker den till henne och hon ler tacksamt medan hon sveper in sig i den. Sedan börjar hon reda ut en knut i sladden till hörlurarna.
"Får jag lyssna med dig?"
Fanny räcker mig ena hörluren och jag stoppar leendes in den i örat.
"Åh, den här är så bra!" Utbrister jag och klappar i händerna. Fanny ler brett åt mig.
"...Harry's röst är helt underbar!" Fortsätter jag sedan och slår händerna på bröstet.
"Är han din favorit?" Frågar Fanny intresserat och jag känner en enorm lättnad inom mig. Äntligen tar hon initiativet och ställer en fråga!
"Det skulle man väl kunna säga" Svarar jag och känner hur mina kinder hettar till litegrann. "Din då?"
Fanny tänker efter en stund.
"Liam, tror jag"
___________________________________________________________________________________________________

___________________________________________________________________________________________________
Bilresan till Arlanda känns som om den tar flera år. Jag känner hur det rycker i benen och kliar överallt. Jag är verkligen nervös... Hur ska jag orka med en halv dag så här stressad? Jag nästan svettas ju!
När pappa äntligen hittar en parkeringsplats stiger mamma och jag ur bilen och möter varandras blickar, med breda leenden på våra läppar. Pappa kliver också ur, räcker över alla våra väskor och kysser mamma farväl... Länge. Sedan går han fram till mig och kramar mig en stund, medan han klappar mig på ryggen och viskar i mitt öra;
"Se till att mamma sköter sig nu.."
Jag fnissar lite tyst för mig själv och nickar övertygande åt pappa. Han pussar mig i pannan och går sedan runt bilen och hoppar in framför ratten igen. Jag och mamma vinkar av honom, sedan rusar vi mot terminal 5, därifrån vårt plan ska gå om en timme.
Jag är ganska spänd på att få träffa de andra vinnarna, faktiskt. Äntligen kommer jag ha några att prata om huruvida jag gillar Zayn's nya frisyr, hur bra de var på det senaste liveframträdandet eller om vad Harry skrev på Twitter häromdagen! ...Fast, mamma är ju med, förstås. Allt blir så mycket värre när hon är med! Man vet aldrig riktigt vad hon kan slänga ur sig. Det är faktiskt 14-15 åriga tjejer hon ska umgås med det närmaste dygnet!
"Nämen titta! Dit ska vi!" Skriker mamma glatt och pekar på en kvinna som viftar med en skylt där det står med stora bokstäver: One Direction, London.
Brevid kvinnan står fyra andra tjejer och tjattrar för fulla munnar... Alla utom en av dem, som står med hörlurar i öronen och mimar texten till One Thing.
"Hej! ..Är det du som är Carmen?" Frågar kvinnan med skylten hjärtligt när vi närmar oss, och sträcker fram handen mot mig.
Jag nickar och skakar den ordentligt... Sedan sneglar jag lite på tjejerna, som plötsligt tystnat.
"Hallå det är jag som är Teresa och jag är Carmens mamma!" Säger mamma och lägger en hand på min axel. Jag försöker ignorera tjejernas konstiga blickar, och ler så att det sticker i kinderna. Det blir bara ännu mer pinsamt om jag visar att jag skäms för henne.
"Jag heter Wera, och det här är Alicia, Tina och Fanny!" Säger en av tjejerna glatt, med en så pipig röst att det skär i öronen... Men hon är söt. Hon är lagom solbrun, kinderna är lite rosiga och håret faller perfekt. Jag tycker nästan hon ser ut lite som en docka. Huden är alldeles lysande! ...Jag måste fråga vad för peeling hon använder!
"Vem är din favorit?" Frågar tjejen som tydligen heter Tina, med en hotfull röst och blänger på mig.
"Zayn!" Svarar mamma kvickt i stället för mig och Tina rynkar pannan.
"...Han är min!"
Tina tar ett par steg fram mot mamma och knyter nävarna. Gud, vilken bitch! 
"Vi får väl se..." Svarar hon surt och lägger armarna i kors. Jag fnissar tyst för mig själv, så att inte Tina ska höra, men Zayn skulle nog välja en 80årig tant med altzeimers och tarmproblem framför henne. Hon verkar inte snäll alls och söt är hon verkligen inte! ...Hennes svarta hår är en enda stor risbuske, och hon har en ordentlig utväxt. Hon är väldigt tanig, nästan så att hon blir kutryggad, och så har hon bävertänder. De är verkligen flera centimeter långa!
"Okej tjejer! Nu måste vi röra på oss!" Ropar kvinnan i befälet, som om vi stod flera kilometer bort. Vi rör oss mot gaten och får snart kliva på planet. Jag står och rotar igenom min väska efter passet när Wera plötsligt dyker upp brevid mig - Med ett brett leende på läpparna.
"Visst ska det bli spännande? ..Jag har övat på vad jag ska säga till Niall i flera dagar! Vill du höra?"
"Öh..."
Innan jag hinner svara harklar sig Wera och avbryter;
"Hi Niall. Yu lukk hendsum tudey... Uh... Jag ser inte vad jag har skrivit här..."
Jag skrattar till lite nervöst och kliar mig i nacken. Menar hon allvar?
"Tjejer, vi måste skynda på lite nu!" Ropar kvinnan med skylten stressat och viftar åt mig och Wera. Jag lyckas äntligen fiska upp passet och visar upp det för mannen bakom den lilla disken. Sedan följer jag efter de andra tjejerna på planet och letar upp våra platser. Hjälp. Det här är på riktigt.
"Jag sitter med Alicia!" Tjoar Wera, medan hon kastar sig ner på ett säte och ler åt Alicia. Hon slår sig ner intill Wera och de fnittrar högt.
Jag, Tina, Mamma och den tysta tjejen - Fanny - står fortfarande upp, i en otroligt pinsam tystnad, och jag funderar på mina valmöjligheter.
Tina vill jag absolut inte sitta brevid, och inte mamma heller! ...Öh.
"Vill du sitta med mig Fanny?" Frågar jag vänligt och ler åt Fanny. Hon vågar inte titta på mig i mer än en halv sekund, men nickar och sätter sig längst in mot fönstret. Jag suckar lättat och sätter mig ner jag också.
Jag känner mammas blick bränna i min sida. Jag kan inte låta bli att flina. Mamma och Tina ska sitta intill varann de närmaste 2 timmarna. Det här blir kul!
___________________________________________________________________________________________________

____________________________________________________________________________________________________
De två senaste veckorna har gått extremt fort. De bara flög förbi framför mina ögon, faktiskt. Jag har stressat omkring som en tok och fixat allt som går att fixa inför resan! Shoppat, klippt mig (De där knutarna gick aldrig ur) och köpt en himla massa nytt smink.
Jag är faktiskt lite ledsen över att jag var tvungen att klippa av håret. Jag har ju sparat i mer än två år... Nu går det knappt ner till axlarna. Men jag kan ju inte åka med knutar i håret till London, inte! ..London... Å bara lyssna hur det låter! Så härligt! Och dit ska jag... Om 2 timmar!

___________________________________________________________________________________________________
Jag har trampat mig genom slasket, släpat på påsen med idrottskläder i och kämpat mig fram på vingliga ben - Hela vägen till idrottshallen! Jag har ju nästan kört ett intensivpass redan... Fast, nej. Inte alls! Jag har en riktigt bra kondition ju! Det här var bara... Uppvärmning.
Jag drar flåsande upp dörren till omklädningsrummet och möts av ett tiotal stirrande tjejer. Har jag glömt att dra upp jylfen eller nåt? Å nej.
Plötsligt får jag syn på de där störiga tjejerna som blängde på mig imorse. De har idrott precis innan oss, men jag brukar ha turen att slippa se dem - oftast.
Jag ställer ifrån mig gympapåsen på en bänk och hänger av mig ytterkläderna. När jag får kliva ur de betydligt för små (Men otroligt snygga) skorna känner jag för första gången idag någon känsel över huvud taget i fötterna.
"Jaså, så du ska träffa One Defection?" Frågar en av de störiga tjejerna, Julia, och lägger armarna i kors. 
Jag tittar upp på henne och rynkar pannan. Defection? Är det ens ett ord? Pft.
"Ja, tänk att det ska jag" Svarar jag uppkäftigt tillbaka och börjar byta om. 
Julia tittar förundrat på mig och kliar sig i nacken. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga längre.
"Du kan ju hälsa Neil från mig!" Utbrister hon till sist och sedan börjar hon packa ihop sina grejer.
Wow. Neil? Hon är nästan skrattretande! ...Jag menar, Eva är ju riktigt kunnig i jämförelse med det här! Fast nu ska jag inte vara elak. Directionators är ju också människor!
Hur som helst så fortsätter jag byta om i lugn och ro, och sedan är jag igång igen. Det är faktiskt ganska jobbigt... Stafett. Efter drygt fem minuter måste jag sätta mig ner på sidan och låtsas att jag stukat foten eller något!
"Jag måste sätta mig! ..Men oroa er inte! Fortsätt utan mig, bara!" ...Wow. Jag är verkligen en riktigt bra skådespelerska! Jag kanske borde satsa på det.
Jag tittar på Alex som springer fram och tillbaka utan några bekymmer alls. Hon ser faktiskt helt oberörd ut efter mer än femton varv! Men jag törs inte heja eller peppa henne som jag alltid brukar. Jag ska ju vara sur... Just det. Den här gången är det minsann inte jag som ska säga förlåt!
Efter en stund blir jag uttråkad och reser mig upp. Jag låtsas halta något förskräckligt, och idrottsläraren tittar oroligt på mig. Jag ger henne ett leende och en blick som säger; Det är okej. Jag klarar mig... Förhoppningsvis... Med lite gips och kanske en operation eller två. Sedan försvinner jag ut i omklädningsrummet och rotar stressat igenom min väska. Till sist hittar jag mobilen, och då kan jag pusta ut! ...Ni förstår; Jag har inte tittat till mina Bitzens i Tiny Tower på flera dagar! Men när jag knäpper på skärmen får jag syn på ett litet kuvert uppe i vänstra hörnet. Ett mail!
Jag blir genast alldeles exalterad och väntar på att inkorgen ska laddas. Jag älskar verkligen att få mail (Särskilt från typ... Sony Music!!!) ...Äntligen 100% och.... Och... OCH.. Du är skyldig folktandvården 800 kr för missade besök? Öh. Just det... Men vänta! Ja! Titta! Strax där under ligger det! Sony Music Sverige RE: Information om eventet.
Jag studsar upp och ner av ren nyfikenhet och spänning! Jag klickar 'Öppna' och innan jag vet ordet av det ligger det framför mig; Datumet 19/5... Om två veckor.
___________________________________________________________________________________________________

___________________________________________________________________________________________________
Första lektionen går relativt fort. Läraren, Anna (som för övrigt är en riktig tråkmåns, med spikrakt och grått, stripigt hår, smala glasögon och världens minsta mun) är riktigt förvånad över att jag är i tid idag, för en gångs skull. Efter att hon har tagit närvaron på oss öppnar hon den pyttelilla munnen och börjar förklara något om en uppsats vi tydligen ska lämna in på Fredag, men jag hör bara en massa mummel. Anna har liksom en sådan röst som man inte orkar lyssna på i mer än fem sekunder.
När vi äntligen får slå upp arbetsböckerna och Anna tystnar, sneglar jag bort på Alex som sitter i andra sidan av klassrummet. Jag tänker faktiskt vara sur på henne nu, har jag bestämt. Då kanske hon inte kan stå ut med sig själv längre, och kommer gråtandes till mig - för att be om ursäkt.. Och sedan åker vi till London tillsammans, i alla fall! Ja, vilken bra plan! ...Ibland undrar jag faktiskt hur man kan vara så smart som jag är?! Inte för att skryta, alltså; Men jag brukar få beröm för mina brillianta idéer.. Ibland... Faktiskt.
Alex märker plötsligt att jag tittar på henne, och blänger äcklat på mig, så jag tittar genast ner i boken och greppar tag om pennan.
Vanligtvis brukar jag inte jobba särskilt mycket på lektionerna - När jag och Alex sitter brevid varandra, alltså. Jag brukar mest prata om vad 1D har skrivit på Twitter, eller hur snygga de var på en poster jag nyss hade prytt min vägg med, så nu när jag faktiskt jobbar (Eller tittar ner i boken, i alla fall) måste ju Alex tycka att jag är riktigt duktig, och ambitiös! ...Jag kanske till och med ska gå med i skolans schack-klubb... Och elevrådet.. Och kanske ska jag börja hänga i biblioteket efter skolan, också!
Utan Alex vid min sida går dagen hur långsamt som helst. Jag har ingen att prata med, och varje lektion stirrar jag ner i mattetal, grammatikövningar och arbetsblad som jag inte förstår ett skit av.
Jag är på väg mot sista lektionen - Idrott, när någon knackar mig på axeln. Jag kniper ögonen och hoppas till Gud att det är Alex som vill försonas igen, men när jag vänder mig om blir jag besviken. Det är Eva som står och grymtar framför mig, med sitt stora, sneda leende på läpparna. Jäklar.
"Du, jag hörde att du vann tävlingen, angående One Direction!" Fnissar hon glatt och flyttar undan en fettig hårslinga från ansiktet.
Jag försöker andas ordentligt med munnen, i stället för näsan, för att inte kräkas av den ohyggliga doften, men det hjälper inte! Hon luktar ju tusen gånger värre än en stackars bäver! Och dessutom kan inte ett djur rå för hur hemskt det luktar... Det kan ju faktiskt hon.
"Öh..... Ja!" Svarar jag efter en stunds tystnad och försöker le hjärtligt mot henne.
"Jag var också med... Men jag blev diskad när de kom på att jag försökt hacka mig in på deras mail"
Eva kliar sig i nacken och grymtar till igen. Jag har lite svårt att avgöra om det är ett skämt eller inte, så jag bara fortsätter le... Herregud. Det här är ju jättepinsamt! Kan hon inte bara låta mig vara!
"Eftersom du och jag är de enda riktiga Directioners här så kan vi ju åka tillsammans, du och jag?" Säger hon hoppfullt och blinkar med ena ögat.
Å fy. Hon, en riktig Directioner?! Nej nu räcker det!
"Jag har lektion om några minuter! Jag måste gå!" Ryter jag och vänder på klacken, utan att besvara hennes fråga.
"Okej, vi ses!" Ropar hon glatt efter mig. "..Och förresten! Snygg frisyr!"
___________________________________________________________________________________________________
Ja, jag vet att det kanske är lite segt nu i början, men jag vill bara att ni ska få komma in i det ordentligt först. Jag kommer snart till saken. Don't you worry! Kram.

Det tar oss ungefär fem minuter att komma fram till skolan, och Jose trummar stressat på ratten medan han svänger upp på parkeringen och jag kliver ur bilen.
"Du blir nog bara tio minuter sen idag.. Högst en kvart!" Säger jag glatt för att försöka muntra upp honom, men han bara suckar tungt och smäller igen bildörren i ansiktet på mig. Sedan lämnar han mig ståendes där och gasar iväg. Äsch då...
Jag vänder mig om och börjar traska mot ingången. Det är faktiskt riktigt fint väder idag, lägger jag märke till. Ovanligt varmt för att vara Maj. Jag skulle kanske nästan kunnat gå i shorts idag! ...Fast då skulle mina bara ben blända varenda kotte inom en mils avstånd. Solat har jag inte gjort på åratal, och för att ha spanska rötter är jag ändå rätt så blek.

______________________________________________________________________________________________
"...I love you, Carmen"
"Oh Harry! I love you more"
"But I love you the most!"
"..Then I love you more than the most"
Våra läppar ska precis mötas när Jose kommer inrusandes i mitt rum. Han tänder lampan och gormar som en galning. Jag blir alldeles bländad av den starka ljusförändringen, och gnuggar mig ordentligt i ögonen. Fan. Det var bara en dröm. Men kunde han inte väntat tills vi pussats klart i alla fall?!
"Du måste upp om du ska ha skjuts till skolan. Vi är sena!"
Gud vad stressad han var nu helt plötsligt. Men det är kanske inte så konstigt. Det brukar ju i och för sig ta mig trettio minuter att lyckas hålla ögonen öppna i mer än två sekunder, så här på morgonkvisten.
Jag sätter mig upp och suckar tungt medan jag försöker dra ena handen genom håret. (Jag fastnar dock halvvägs och är tvungen att försöka rycka mig loss) Sedan gäspar jag stort och tittar upp på kalendern som hänger över sängen. Jag inser att det faktiskt är Måndag igen och att jag ska till skolan. Varför går alltid helgen så fort?! ...Men jag skulle ju i alla fall få skryta lite om min framtida träff med One Direction idag. Ja! Nu ska de allt få höra!
Jag far upp ur sängen och känner mig genast alldeles sprattlig. Det spelar ingen roll att Jose avbröt mig och Harry längre. Snart kommer ju faktiskt allt det här att bli verklighet! Snart kommer jag stå framför honom på riktigt... Och kyssa honom finns det ju i alla fall gott om tid att göra i natt, i mina drömmar.
"Jag kommer snart!" Ropar jag till Jose, som om han stod flera kilometer bort, och han tittar snopet på mig.
"Öh okej. Jag gör i ordning en macka eller något" Svarar han och lufsar bort mot trappan. Sedan skuttar jag fram till den svarta skinnfåtöljen där jag lagt fram kläder för idag.
Jag håller upp dem framför mig och begrundar dem noga en stund....  Herregud. Jag måste ha varit riktigt trött när jag la fram det här. Men det finns ingen tid för velande! Jag drar bara på mig de mörkblå jeansen och dyker in i huvhålet på den röda tjocktröjan, sedan rusar jag ner för trappen och in i köket. Jag känner mig faktiskt väldigt effektiv och... Ja... Allmänt duktig. Så här tidigt tror jag aldrig jag har varit uppe! Hela tio minuter till skolan börjar och jag är nästan klar.
Jag sträcker mig efter smörgåsen som Jose har gjort iordning åt mig och tar en stor tugga, sedan slänger jag ner den på bordet igen och svischar ut i hallen. Där står Jose och väntar med sin väska i ett ordentligt grepp, och det dröjer inte länge innan vi är ute i bilen och han vrider om nycklarna.
Bilen brummar igång och han backar ner för uppfarten. Jag ler malligt mot honom och väntar på att han ska berömma mig för att jag varit så snabb. Han kanske till och med kommer i tid till sitt jobb idag!
"Du hade inte tänkt göra något åt..... Det där?" Frågar han lite småäcklat i stället och begrundar mitt hår.
Jag rynkar pannan och försöker spegla mig i backspegeln... Oj då. Håret står verkligen åt alla håll! Det är helt hemskt. Men det går nog att fixa till lite... Om man bara...
Jag börjar trassla omkring i håret lite diskret, så att inte Jose ska se. Det vore ju jättepinsamt! Men plötsligt ser jag hur fingrarna har fastnat i knutar av hår och jag lyckas inte reda ut det utan att behöva skrika till.
"Öh... Det ska vara så" Svarar jag till sist, ganska offensivt, och blänger surt på Jose. Sedan höjer jag huvudet en aning och försöker fluffa till håret lite. Det kanske inte är så illa ändå?
_________________________________________________________________________________________________

Hallå där mina vänner! Här i denna blogg ska jag så småning om lägga upp min One Direction novell Stole My Heart.
Jag hoppas ni kommer att gilla den! Kommentera gärna och skriv vad ni tycker om den sen.
Har du också en novellblogg? Kontakta mig via Twitter eller lämna en kommentar så läser jag gärna! ♥