___________________________________________________________________________________________________
Nu - En och en halv timme senare - sitter vi i bilen mot hotellet. Flygresan gick bra, även fast det slutade med att mamma och Tina började tjafsa igen och Fanny kräktes i mitt knä. Hon är tydligen obotligt flygrädd....
Kunde hon inte ha sagt det innan jag bestämde mig för att sitta intill henne? ..Jaja. Vi är ju framme nu - I London - och jag har fått byta om, så vad spelar det för roll?
"Där är det!" Tjuter Tina och studsar exalterat upp och ner på sätet. Jag och mamma kastar oss på fönsterrutan och får syn på hotellet där vi ska bo; Rivington Apartments. Det ser väldigt fint ut, det konstaterar vi allihop.
..Jag har fortfarande svårt att fatta att jag är här... Och jag andas samma luft som One Direction, jag går på samma gator som de gått, och snart ska jag få träffa dem. Herregud. Det knyter sig ordentligt i magen och jag försöker andas lugnt.
"Mår du bra, Carmen?" Frågar Tina och höjer ena ögonbrynet.
"...Det är säkert du som har smittat henne, Fanny!" Utbrister Wera förtvivlat och blänger surt på Fanny.
"Jag sa ju att det var influensan!" Suckar Alicia.
"Carmen mår alldeles utmärkt! ...Eller hur, gumman?" Frågar mamma irriterat och puttar till mig på armen.
"Jag är bara lite nervös" Svarar jag snabbt och klämmer fram ett leende. De andra tjejerna nickar förstående.
Kvinnan som visat oss till gate:n på Arlanda sitter brevid chauffören och knappar in något på sin mobil. Sedan säger hon något till chauffören och vänder sig bakåt mot oss.
"Ni får checka in och packa upp... Kanske fixa till er lite, också.." Börjar hon och tittar äcklat på stackars Fanny, som fortfarande är lite omskakad efter flygresan. "...Sedan får ni träffa killarna i byggnaden mitt emot om ungefär 40 minuter"
Nu slår det dubbelknutar i magen på mig. Trippelknutar! Hjälp.
Jag tittar runt på de andra tjejerna. Deras ansikten har stelnat till och de ser alldeles panikslagna ut, precis som jag... Mamma, däremot; Hon sitter och fnissar och tjoar av glädje.
Chauffören stannar alldeles utanför porten till hotellet och låter oss kliva ur. Vi hämtar bagaget som han fått försöka trycka in i bakluckan och börjar vandra mot ingången. Jag kan inte tänka på annat än Harry's vackra lockar och hans fina leende. Det ska jag få uppleva i verkligheten, alldeles snart! Jag känner hur huden blir alldeles knottrig och håren på armarna reser sig. Hela jag ryser av skräckblandad förtjusning.
Incheckningen går ganska bra, förutom att tjejen bakom incheckningsdisken har svårt att förstå vad mamma säger när hon frågar om AC... Men jag beskyller henne inte! Mammas engelska är nog det hemskaste man kan tänka sig. Tjejen bakom disken ser dock väldigt vänlig och tålmodig ut när mamma försöker förklara för femte gången. Hon ler hjärtligt och frågar om och om igen;
"I'm sorry, Mrs. Garcia? Will you please repeat that?"
Till slut ger mamma upp och vi får nycklarna till rummen där vi ska bo över natten. Vi släpar väskorna mot hissen, men jag har lite problem. Min resväska visade sig nämligen vara aningen tyngre än vad jag trott... Vad har jag egentligen där inne? En runsten, känns det som.
"Okej, hur ska vi sova då?" Frågar Tina suckandes när vi står i hissen och trängs.
"Sjuklingarna får sova tillsammans!" Bestämmer Alicia och tittar lite småäcklat på mig och Fanny.
"...Det kanske är bäst. Man vill ju inte bli smittad. No offense!" Fortsätter Wera instämmande.
Men herregud! Jag är inte sjuk! Inte alls! ...Fast jag har inget emot att dela rum med Fanny, egentligen, så jag bryr mig inte om att säga emot. Så länge hon inte kräks på mig igen är det inga problem.
"Tina, du kan få bo med mig och Alicia om du vill" Säger Wera glatt och ler åt Tina, som suckar lättat.
"Och jag då?"
Mamma lägger armarna i kors och tittar buttert på mig.... Nej. Aldrig! Jag tänker inte dela rum med mamma, och jag kan mycket väl förstå att de andra tjejerna inte heller är så pigga på det. Alicia ser irriterat på mig och harklar sig för att jag ska ta tag i situationen.
"Öh. Du kan ta det tredje rummet för dig själv! Det blir väl skönt..?!" Föreslår jag och klämmer fram ett stort leende. De andra tjejerna nickar instämmande.
"...Jag snarkar dessutom högt som en... Öh.. Blåval... Så du ska vara glad att du slipper dras med det!" Säger Wera övertygande och kliar sig i nacken.
Mamma rycker på axlarna och suckar tungt.
"Okej då."
___________________________________________________________________________________________________