Stole My Heart - Del 7. ♥
____________________________________________________________________________________________________
De två senaste veckorna har gått extremt fort. De bara flög förbi framför mina ögon, faktiskt. Jag har stressat omkring som en tok och fixat allt som går att fixa inför resan! Shoppat, klippt mig (De där knutarna gick aldrig ur) och köpt en himla massa nytt smink.
Jag är faktiskt lite ledsen över att jag var tvungen att klippa av håret. Jag har ju sparat i mer än två år... Nu går det knappt ner till axlarna. Men jag kan ju inte åka med knutar i håret till London, inte! ..London... Å bara lyssna hur det låter! Så härligt! Och dit ska jag... Om 2 timmar!
De två senaste veckorna har gått extremt fort. De bara flög förbi framför mina ögon, faktiskt. Jag har stressat omkring som en tok och fixat allt som går att fixa inför resan! Shoppat, klippt mig (De där knutarna gick aldrig ur) och köpt en himla massa nytt smink.
Jag är faktiskt lite ledsen över att jag var tvungen att klippa av håret. Jag har ju sparat i mer än två år... Nu går det knappt ner till axlarna. Men jag kan ju inte åka med knutar i håret till London, inte! ..London... Å bara lyssna hur det låter! Så härligt! Och dit ska jag... Om 2 timmar!
Jävlar, jävlar, jävlar! Här står jag och dagdrömmer medan tiden rinner iväg. Klockan är ju redan halv 8! Vad måste jag göra? Öh. Bättra på sminket, välja ut vad jag ska ha på mig, föna håret.. Hur kan jag behöva göra allt detta? Jag har ju varit uppe sen fem imorse? Eller det kanske var sex... Men hur som helst! Nu måste jag sätta fart!
Jag kastar mig upp ur soffan där jag suttit och dagdrömt framför Svampbob i en dryg timme, sedan rusar jag upp för trappan och in i mitt rum. Hm. Okej. Vad har jag för valmöjligheter?
Jag öppnar garderobsdörren och får se ett berg av kläder slängda där inne. Öh. Just det... Jag måste ha glömt att rensa garderoben igårkväll. Jag är tvungen att gräva mig igenom hela högen för att få tag i jeansen som jag vill ha.
Jag har bestämt mig för att inte vara för uppklädd, men inte heller för nerklädd. Jag måste se naturligt snygg ut! Ja! Därför tror jag att ett par jeans, en fin blus och mina favorit-wedges blir perfekt!
När jag klätt på mig, och fixat till sminket lite ska jag precis slå på hårfönen, men då knackar Jose lite löst på dörren och sticker fram huvudet.... Han har stora påsar under ögonen och håret står lite hit och dit. Visst är det snällt att han gått upp för att säga hejdå nu när jag ska ut på äventyr och så, men kunde han inte ha borstat till håret lite först? Det är ingen vacker syn.
"Är du taggad?!" Tjoar han och flinar.
Pft. Vad är det där för en fråga?! Klart jag är taggad! Jag är mer än taggad! Jag är helt... Extatisk!
Jag blir nästan lite förolämpad av hans fråga, och det ser han. Han rynkar pannan och fnyser lite åt mig. Sedan stänger han igen dörren efter sig och försvinner ner för trappan, skrockandes för sig själv.
En timme senare är jag helt klar. Jag är väldigt nöjd med hur håret faller, min outfit är lagom uppklädd och jag ser inte allt för sminkad ut. Jag skuttar ner för trappan och ut i hallen där mamma står och kletar på lite läppglans.
"Är du klar?" Frågar hon och ler brett.
Just det.... Mamma ska ju med. Det har jag försökt förtränga de senaste två veckorna, men eftersom Alex vägrade följa med så har jag ju inget annat val. Eller hur?
"Mm" Svarar jag frånvarande och ställer mig brevid henne framför helkroppsspegeln. Öh. Mamma är faktiskt väldigt snygg idag. Mycket snyggare än vad jag är. Vad pinsamt....
"Okej mina damer! Vill ni ha skjuts till flygplatsen?" Frågar pappa som precis dykt upp som från ingenstans. Han begrundar mamma med stora ögon.
"Men älskling, ska du inte ta en lite kortare kjol"
Jag måste kämpa riktigt ordentligt för att hålla mig för skratt. Mamma har visserligen jättesnygga ben, men den pyttelilla rosa kjolen hon har på sig täcker knappt bakgården... Och mammas bakgård tillhör pappa. Ingen annan har rätt att glo på den, inte. Inte ens Zayn Malik.
"Böjer du dig ner så visar du ju hela paketet" Fortsätter pappa upprört och mamma skrattar till.
"Oroa dig inte. Jag har det under kontroll... Klä på dig nu!"
Pappa nickar och drar på sig jackan, hoppar i sina skor och sedan sätter jag och mamma oss i bilen. Pappa lastar in resväskorna som vi har packat, medan vi vinkar adjö till Jose som står på terrassen och glor.
____________________________________________________________________________________________________
Kände att den här delen kanske blev lite stressad, och jag ber om ursäkt för det... Men det är bara för att vi ska komma någon vart nu.
En timme senare är jag helt klar. Jag är väldigt nöjd med hur håret faller, min outfit är lagom uppklädd och jag ser inte allt för sminkad ut. Jag skuttar ner för trappan och ut i hallen där mamma står och kletar på lite läppglans.
"Är du klar?" Frågar hon och ler brett.
Just det.... Mamma ska ju med. Det har jag försökt förtränga de senaste två veckorna, men eftersom Alex vägrade följa med så har jag ju inget annat val. Eller hur?
"Mm" Svarar jag frånvarande och ställer mig brevid henne framför helkroppsspegeln. Öh. Mamma är faktiskt väldigt snygg idag. Mycket snyggare än vad jag är. Vad pinsamt....
"Okej mina damer! Vill ni ha skjuts till flygplatsen?" Frågar pappa som precis dykt upp som från ingenstans. Han begrundar mamma med stora ögon.
"Men älskling, ska du inte ta en lite kortare kjol"
Jag måste kämpa riktigt ordentligt för att hålla mig för skratt. Mamma har visserligen jättesnygga ben, men den pyttelilla rosa kjolen hon har på sig täcker knappt bakgården... Och mammas bakgård tillhör pappa. Ingen annan har rätt att glo på den, inte. Inte ens Zayn Malik.
"Böjer du dig ner så visar du ju hela paketet" Fortsätter pappa upprört och mamma skrattar till.
"Oroa dig inte. Jag har det under kontroll... Klä på dig nu!"
Pappa nickar och drar på sig jackan, hoppar i sina skor och sedan sätter jag och mamma oss i bilen. Pappa lastar in resväskorna som vi har packat, medan vi vinkar adjö till Jose som står på terrassen och glor.
____________________________________________________________________________________________________
Kände att den här delen kanske blev lite stressad, och jag ber om ursäkt för det... Men det är bara för att vi ska komma någon vart nu.
Stole My Heart - Del 6. ♥
___________________________________________________________________________________________________
Jag har trampat mig genom slasket, släpat på påsen med idrottskläder i och kämpat mig fram på vingliga ben - Hela vägen till idrottshallen! Jag har ju nästan kört ett intensivpass redan... Fast, nej. Inte alls! Jag har en riktigt bra kondition ju! Det här var bara... Uppvärmning.
Jag drar flåsande upp dörren till omklädningsrummet och möts av ett tiotal stirrande tjejer. Har jag glömt att dra upp jylfen eller nåt? Å nej.
Plötsligt får jag syn på de där störiga tjejerna som blängde på mig imorse. De har idrott precis innan oss, men jag brukar ha turen att slippa se dem - oftast.
Jag ställer ifrån mig gympapåsen på en bänk och hänger av mig ytterkläderna. När jag får kliva ur de betydligt för små (Men otroligt snygga) skorna känner jag för första gången idag någon känsel över huvud taget i fötterna.
"Jaså, så du ska träffa One Defection?" Frågar en av de störiga tjejerna, Julia, och lägger armarna i kors.
Jag tittar upp på henne och rynkar pannan. Defection? Är det ens ett ord? Pft.
"Ja, tänk att det ska jag" Svarar jag uppkäftigt tillbaka och börjar byta om.
Julia tittar förundrat på mig och kliar sig i nacken. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga längre.
"Du kan ju hälsa Neil från mig!" Utbrister hon till sist och sedan börjar hon packa ihop sina grejer.
Wow. Neil? Hon är nästan skrattretande! ...Jag menar, Eva är ju riktigt kunnig i jämförelse med det här! Fast nu ska jag inte vara elak. Directionators är ju också människor!
Hur som helst så fortsätter jag byta om i lugn och ro, och sedan är jag igång igen. Det är faktiskt ganska jobbigt... Stafett. Efter drygt fem minuter måste jag sätta mig ner på sidan och låtsas att jag stukat foten eller något!
"Jag måste sätta mig! ..Men oroa er inte! Fortsätt utan mig, bara!" ...Wow. Jag är verkligen en riktigt bra skådespelerska! Jag kanske borde satsa på det.
Jag tittar på Alex som springer fram och tillbaka utan några bekymmer alls. Hon ser faktiskt helt oberörd ut efter mer än femton varv! Men jag törs inte heja eller peppa henne som jag alltid brukar. Jag ska ju vara sur... Just det. Den här gången är det minsann inte jag som ska säga förlåt!
Efter en stund blir jag uttråkad och reser mig upp. Jag låtsas halta något förskräckligt, och idrottsläraren tittar oroligt på mig. Jag ger henne ett leende och en blick som säger; Det är okej. Jag klarar mig... Förhoppningsvis... Med lite gips och kanske en operation eller två. Sedan försvinner jag ut i omklädningsrummet och rotar stressat igenom min väska. Till sist hittar jag mobilen, och då kan jag pusta ut! ...Ni förstår; Jag har inte tittat till mina Bitzens i Tiny Tower på flera dagar! Men när jag knäpper på skärmen får jag syn på ett litet kuvert uppe i vänstra hörnet. Ett mail!
Jag blir genast alldeles exalterad och väntar på att inkorgen ska laddas. Jag älskar verkligen att få mail (Särskilt från typ... Sony Music!!!) ...Äntligen 100% och.... Och... OCH.. Du är skyldig folktandvården 800 kr för missade besök? Öh. Just det... Men vänta! Ja! Titta! Strax där under ligger det! Sony Music Sverige RE: Information om eventet.
Jag studsar upp och ner av ren nyfikenhet och spänning! Jag klickar 'Öppna' och innan jag vet ordet av det ligger det framför mig; Datumet 19/5... Om två veckor.
___________________________________________________________________________________________________
Jag har trampat mig genom slasket, släpat på påsen med idrottskläder i och kämpat mig fram på vingliga ben - Hela vägen till idrottshallen! Jag har ju nästan kört ett intensivpass redan... Fast, nej. Inte alls! Jag har en riktigt bra kondition ju! Det här var bara... Uppvärmning.
Jag drar flåsande upp dörren till omklädningsrummet och möts av ett tiotal stirrande tjejer. Har jag glömt att dra upp jylfen eller nåt? Å nej.
Plötsligt får jag syn på de där störiga tjejerna som blängde på mig imorse. De har idrott precis innan oss, men jag brukar ha turen att slippa se dem - oftast.
Jag ställer ifrån mig gympapåsen på en bänk och hänger av mig ytterkläderna. När jag får kliva ur de betydligt för små (Men otroligt snygga) skorna känner jag för första gången idag någon känsel över huvud taget i fötterna.
"Jaså, så du ska träffa One Defection?" Frågar en av de störiga tjejerna, Julia, och lägger armarna i kors.
Jag tittar upp på henne och rynkar pannan. Defection? Är det ens ett ord? Pft.
"Ja, tänk att det ska jag" Svarar jag uppkäftigt tillbaka och börjar byta om.
Julia tittar förundrat på mig och kliar sig i nacken. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga längre.
"Du kan ju hälsa Neil från mig!" Utbrister hon till sist och sedan börjar hon packa ihop sina grejer.
Wow. Neil? Hon är nästan skrattretande! ...Jag menar, Eva är ju riktigt kunnig i jämförelse med det här! Fast nu ska jag inte vara elak. Directionators är ju också människor!
Hur som helst så fortsätter jag byta om i lugn och ro, och sedan är jag igång igen. Det är faktiskt ganska jobbigt... Stafett. Efter drygt fem minuter måste jag sätta mig ner på sidan och låtsas att jag stukat foten eller något!
"Jag måste sätta mig! ..Men oroa er inte! Fortsätt utan mig, bara!" ...Wow. Jag är verkligen en riktigt bra skådespelerska! Jag kanske borde satsa på det.
Jag tittar på Alex som springer fram och tillbaka utan några bekymmer alls. Hon ser faktiskt helt oberörd ut efter mer än femton varv! Men jag törs inte heja eller peppa henne som jag alltid brukar. Jag ska ju vara sur... Just det. Den här gången är det minsann inte jag som ska säga förlåt!
Efter en stund blir jag uttråkad och reser mig upp. Jag låtsas halta något förskräckligt, och idrottsläraren tittar oroligt på mig. Jag ger henne ett leende och en blick som säger; Det är okej. Jag klarar mig... Förhoppningsvis... Med lite gips och kanske en operation eller två. Sedan försvinner jag ut i omklädningsrummet och rotar stressat igenom min väska. Till sist hittar jag mobilen, och då kan jag pusta ut! ...Ni förstår; Jag har inte tittat till mina Bitzens i Tiny Tower på flera dagar! Men när jag knäpper på skärmen får jag syn på ett litet kuvert uppe i vänstra hörnet. Ett mail!
Jag blir genast alldeles exalterad och väntar på att inkorgen ska laddas. Jag älskar verkligen att få mail (Särskilt från typ... Sony Music!!!) ...Äntligen 100% och.... Och... OCH.. Du är skyldig folktandvården 800 kr för missade besök? Öh. Just det... Men vänta! Ja! Titta! Strax där under ligger det! Sony Music Sverige RE: Information om eventet.
Jag studsar upp och ner av ren nyfikenhet och spänning! Jag klickar 'Öppna' och innan jag vet ordet av det ligger det framför mig; Datumet 19/5... Om två veckor.
___________________________________________________________________________________________________
Stole My Heart - Del 5. ♥
___________________________________________________________________________________________________
Första lektionen går relativt fort. Läraren, Anna (som för övrigt är en riktig tråkmåns, med spikrakt och grått, stripigt hår, smala glasögon och världens minsta mun) är riktigt förvånad över att jag är i tid idag, för en gångs skull. Efter att hon har tagit närvaron på oss öppnar hon den pyttelilla munnen och börjar förklara något om en uppsats vi tydligen ska lämna in på Fredag, men jag hör bara en massa mummel. Anna har liksom en sådan röst som man inte orkar lyssna på i mer än fem sekunder.
När vi äntligen får slå upp arbetsböckerna och Anna tystnar, sneglar jag bort på Alex som sitter i andra sidan av klassrummet. Jag tänker faktiskt vara sur på henne nu, har jag bestämt. Då kanske hon inte kan stå ut med sig själv längre, och kommer gråtandes till mig - för att be om ursäkt.. Och sedan åker vi till London tillsammans, i alla fall! Ja, vilken bra plan! ...Ibland undrar jag faktiskt hur man kan vara så smart som jag är?! Inte för att skryta, alltså; Men jag brukar få beröm för mina brillianta idéer.. Ibland... Faktiskt.
Alex märker plötsligt att jag tittar på henne, och blänger äcklat på mig, så jag tittar genast ner i boken och greppar tag om pennan.
Vanligtvis brukar jag inte jobba särskilt mycket på lektionerna - När jag och Alex sitter brevid varandra, alltså. Jag brukar mest prata om vad 1D har skrivit på Twitter, eller hur snygga de var på en poster jag nyss hade prytt min vägg med, så nu när jag faktiskt jobbar (Eller tittar ner i boken, i alla fall) måste ju Alex tycka att jag är riktigt duktig, och ambitiös! ...Jag kanske till och med ska gå med i skolans schack-klubb... Och elevrådet.. Och kanske ska jag börja hänga i biblioteket efter skolan, också!
Utan Alex vid min sida går dagen hur långsamt som helst. Jag har ingen att prata med, och varje lektion stirrar jag ner i mattetal, grammatikövningar och arbetsblad som jag inte förstår ett skit av.
Jag är på väg mot sista lektionen - Idrott, när någon knackar mig på axeln. Jag kniper ögonen och hoppas till Gud att det är Alex som vill försonas igen, men när jag vänder mig om blir jag besviken. Det är Eva som står och grymtar framför mig, med sitt stora, sneda leende på läpparna. Jäklar.
"Du, jag hörde att du vann tävlingen, angående One Direction!" Fnissar hon glatt och flyttar undan en fettig hårslinga från ansiktet.
Jag försöker andas ordentligt med munnen, i stället för näsan, för att inte kräkas av den ohyggliga doften, men det hjälper inte! Hon luktar ju tusen gånger värre än en stackars bäver! Och dessutom kan inte ett djur rå för hur hemskt det luktar... Det kan ju faktiskt hon.
"Öh..... Ja!" Svarar jag efter en stunds tystnad och försöker le hjärtligt mot henne.
"Jag var också med... Men jag blev diskad när de kom på att jag försökt hacka mig in på deras mail"
Eva kliar sig i nacken och grymtar till igen. Jag har lite svårt att avgöra om det är ett skämt eller inte, så jag bara fortsätter le... Herregud. Det här är ju jättepinsamt! Kan hon inte bara låta mig vara!
"Eftersom du och jag är de enda riktiga Directioners här så kan vi ju åka tillsammans, du och jag?" Säger hon hoppfullt och blinkar med ena ögat.
Å fy. Hon, en riktig Directioner?! Nej nu räcker det!
"Jag har lektion om några minuter! Jag måste gå!" Ryter jag och vänder på klacken, utan att besvara hennes fråga.
"Okej, vi ses!" Ropar hon glatt efter mig. "..Och förresten! Snygg frisyr!"
___________________________________________________________________________________________________
Ja, jag vet att det kanske är lite segt nu i början, men jag vill bara att ni ska få komma in i det ordentligt först. Jag kommer snart till saken. Don't you worry! Kram.
Första lektionen går relativt fort. Läraren, Anna (som för övrigt är en riktig tråkmåns, med spikrakt och grått, stripigt hår, smala glasögon och världens minsta mun) är riktigt förvånad över att jag är i tid idag, för en gångs skull. Efter att hon har tagit närvaron på oss öppnar hon den pyttelilla munnen och börjar förklara något om en uppsats vi tydligen ska lämna in på Fredag, men jag hör bara en massa mummel. Anna har liksom en sådan röst som man inte orkar lyssna på i mer än fem sekunder.
När vi äntligen får slå upp arbetsböckerna och Anna tystnar, sneglar jag bort på Alex som sitter i andra sidan av klassrummet. Jag tänker faktiskt vara sur på henne nu, har jag bestämt. Då kanske hon inte kan stå ut med sig själv längre, och kommer gråtandes till mig - för att be om ursäkt.. Och sedan åker vi till London tillsammans, i alla fall! Ja, vilken bra plan! ...Ibland undrar jag faktiskt hur man kan vara så smart som jag är?! Inte för att skryta, alltså; Men jag brukar få beröm för mina brillianta idéer.. Ibland... Faktiskt.
Alex märker plötsligt att jag tittar på henne, och blänger äcklat på mig, så jag tittar genast ner i boken och greppar tag om pennan.
Vanligtvis brukar jag inte jobba särskilt mycket på lektionerna - När jag och Alex sitter brevid varandra, alltså. Jag brukar mest prata om vad 1D har skrivit på Twitter, eller hur snygga de var på en poster jag nyss hade prytt min vägg med, så nu när jag faktiskt jobbar (Eller tittar ner i boken, i alla fall) måste ju Alex tycka att jag är riktigt duktig, och ambitiös! ...Jag kanske till och med ska gå med i skolans schack-klubb... Och elevrådet.. Och kanske ska jag börja hänga i biblioteket efter skolan, också!
Utan Alex vid min sida går dagen hur långsamt som helst. Jag har ingen att prata med, och varje lektion stirrar jag ner i mattetal, grammatikövningar och arbetsblad som jag inte förstår ett skit av.
Jag är på väg mot sista lektionen - Idrott, när någon knackar mig på axeln. Jag kniper ögonen och hoppas till Gud att det är Alex som vill försonas igen, men när jag vänder mig om blir jag besviken. Det är Eva som står och grymtar framför mig, med sitt stora, sneda leende på läpparna. Jäklar.
"Du, jag hörde att du vann tävlingen, angående One Direction!" Fnissar hon glatt och flyttar undan en fettig hårslinga från ansiktet.
Jag försöker andas ordentligt med munnen, i stället för näsan, för att inte kräkas av den ohyggliga doften, men det hjälper inte! Hon luktar ju tusen gånger värre än en stackars bäver! Och dessutom kan inte ett djur rå för hur hemskt det luktar... Det kan ju faktiskt hon.
"Öh..... Ja!" Svarar jag efter en stunds tystnad och försöker le hjärtligt mot henne.
"Jag var också med... Men jag blev diskad när de kom på att jag försökt hacka mig in på deras mail"
Eva kliar sig i nacken och grymtar till igen. Jag har lite svårt att avgöra om det är ett skämt eller inte, så jag bara fortsätter le... Herregud. Det här är ju jättepinsamt! Kan hon inte bara låta mig vara!
"Eftersom du och jag är de enda riktiga Directioners här så kan vi ju åka tillsammans, du och jag?" Säger hon hoppfullt och blinkar med ena ögat.
Å fy. Hon, en riktig Directioner?! Nej nu räcker det!
"Jag har lektion om några minuter! Jag måste gå!" Ryter jag och vänder på klacken, utan att besvara hennes fråga.
"Okej, vi ses!" Ropar hon glatt efter mig. "..Och förresten! Snygg frisyr!"
___________________________________________________________________________________________________
Ja, jag vet att det kanske är lite segt nu i början, men jag vill bara att ni ska få komma in i det ordentligt först. Jag kommer snart till saken. Don't you worry! Kram.
Stole My Heart - Del 4. ♥
____________________________________________________________________________________________________
Det tar oss ungefär fem minuter att komma fram till skolan, och Jose trummar stressat på ratten medan han svänger upp på parkeringen och jag kliver ur bilen. "Du blir nog bara tio minuter sen idag.. Högst en kvart!" Säger jag glatt för att försöka muntra upp honom, men han bara suckar tungt och smäller igen bildörren i ansiktet på mig. Sedan lämnar han mig ståendes där och gasar iväg. Äsch då...
Jag vänder mig om och börjar traska mot ingången. Det är faktiskt riktigt fint väder idag, lägger jag märke till. Ovanligt varmt för att vara Maj. Jag skulle kanske nästan kunnat gå i shorts idag! ...Fast då skulle mina bara ben blända varenda kotte inom en mils avstånd. Solat har jag inte gjort på åratal, och för att ha spanska rötter är jag ändå rätt så blek.
Jag hör några tjejer i min paralellklass viska och fnissa när jag strosar förbi, men det bryr jag mig inte ett skit om. Jag bara slänger med håret och vickar lite extra på höfterna. De tror verkligen att de är något, de där tjejerna... Och så ser de ner på alla andra - Men min originella frisyr kanske blir jättemodern i sommar! Lite tovor, knutar och trassel. Alla modellerna för Prada och D&G kommer nog att glida runt så här i Milano, Paris eller någon annan riktigt trendig stad. Ja, jag är minsann en riktig trendsättare!
Plötsligt avbryter jag mig själv i mina tankar och inser att Alex står ett par meter bort, precis vid ingången. Hon tittar frågande på mig och jag vinkar glatt åt henne.
"Hej Alex!"
Jag är riktigt glad att se henne, och jag tror faktiskt hon är väldigt glad att se mig också... Fast hon har lite svårt att visa det, bara.
"Hej" Svarar hon snabbt och jag drar till mig henne i en kram.
"Är det inte häftigt... Att jag ska till London snart!"
Hon rycker på axlarna och håller upp dörren för mig. Sedan går vi sida vid sida genom korridoren. Men åh, måste hon vara så tråkig. Hon visar ingen som helst glädje för min skull, ju.... Men sån är Alex oftast. Hon är ganska tystlåten och jag har väldigt svårt att läsa hennes tankar. Ibland undrar jag faktiskt om hon tänker över huvud taget. Hon ser alltid så tom ut.
Plötsligt avbryter jag mig själv i mina tankar och inser att Alex står ett par meter bort, precis vid ingången. Hon tittar frågande på mig och jag vinkar glatt åt henne.
"Hej Alex!"
Jag är riktigt glad att se henne, och jag tror faktiskt hon är väldigt glad att se mig också... Fast hon har lite svårt att visa det, bara.
"Hej" Svarar hon snabbt och jag drar till mig henne i en kram.
"Är det inte häftigt... Att jag ska till London snart!"
Hon rycker på axlarna och håller upp dörren för mig. Sedan går vi sida vid sida genom korridoren. Men åh, måste hon vara så tråkig. Hon visar ingen som helst glädje för min skull, ju.... Men sån är Alex oftast. Hon är ganska tystlåten och jag har väldigt svårt att läsa hennes tankar. Ibland undrar jag faktiskt om hon tänker över huvud taget. Hon ser alltid så tom ut.
"Jag tänkte att....." Börjar jag, och funderar på hur jag ska formulera mig en stund. Alex sneglar på mig, och jag märker att hon faktiskt är lite nyfiken på vad jag ska säga.
"...Du kan väl följa med mig! Och träffa One Direction! Vore det inte kul?!" Utbrister jag och ler uppmuntrande åt henne, men hon bara stannar upp, tvärt, och suckar tungt.
"Jag har inte lust att träffa dem, eller åka till London med dig"
Leendet på mina läppar stelnar snabbt och jag är tvungen att tänka igenom vad hon nyss sagt. Åh. Jag som hade planerat hur allt skulle vara, och vad vi skulle göra ihop. Hon, jag och killarna. Jag hade dessutom kommit fram till att hon och Liam är perfekta för varann.... Typ!
"Varför vill du inte följa med? Jag kan ju inte åka ensam! Snälla, för min skull, Alex!" Ber jag och försöker dra till med hundvalpsblicken, men Alex bara skakar på huvudet och lägger armarna i kors.
"Du kan väl fråga någon annan... Eva gillar väl dem"
...Eva är en tjej i 8:an som tror att hon är en Directioner, men faktum är att hon inte ens vet hur man stavar Niall. Aldrig att jag tar med mig henne! Fy. Dessutom luktar hon alltid blöt bäver eller något... Och hon tvättar nog aldrig håret heller, med tanke på hur det ser ut.
"Det blir inte samma sak utan dig! Jag lovar att du kommer älska dem om du bara ger det en chans!" Stönar jag och drar i armen på Alex, men hon sliter sig genast ur mitt grepp och glor irriterat på mig en stund. Sedan vänder hon mig ryggen till och fortsätter gå mot sitt skåp.
Det här blev ju inte alls som jag trodde. Hon skulle ju kasta sig över mig och skrika hysteriskt. Hon skulle vara jättetacksam för att hon fick åka med, och vi skulle planera allt i minsta detalj, ju. Fasiken. Det verkar som om jag får ta med mig mamma i alla fall.
____________________________________________________________________________________________________
Stole My Heart - Del 3. ♥
______________________________________________________________________________________________
"...I love you, Carmen"
"Oh Harry! I love you more"
"But I love you the most!"
"..Then I love you more than the most"
Våra läppar ska precis mötas när Jose kommer inrusandes i mitt rum. Han tänder lampan och gormar som en galning. Jag blir alldeles bländad av den starka ljusförändringen, och gnuggar mig ordentligt i ögonen. Fan. Det var bara en dröm. Men kunde han inte väntat tills vi pussats klart i alla fall?!
"Du måste upp om du ska ha skjuts till skolan. Vi är sena!"
Gud vad stressad han var nu helt plötsligt. Men det är kanske inte så konstigt. Det brukar ju i och för sig ta mig trettio minuter att lyckas hålla ögonen öppna i mer än två sekunder, så här på morgonkvisten.
Jag sätter mig upp och suckar tungt medan jag försöker dra ena handen genom håret. (Jag fastnar dock halvvägs och är tvungen att försöka rycka mig loss) Sedan gäspar jag stort och tittar upp på kalendern som hänger över sängen. Jag inser att det faktiskt är Måndag igen och att jag ska till skolan. Varför går alltid helgen så fort?! ...Men jag skulle ju i alla fall få skryta lite om min framtida träff med One Direction idag. Ja! Nu ska de allt få höra!
Jag far upp ur sängen och känner mig genast alldeles sprattlig. Det spelar ingen roll att Jose avbröt mig och Harry längre. Snart kommer ju faktiskt allt det här att bli verklighet! Snart kommer jag stå framför honom på riktigt... Och kyssa honom finns det ju i alla fall gott om tid att göra i natt, i mina drömmar.
"Jag kommer snart!" Ropar jag till Jose, som om han stod flera kilometer bort, och han tittar snopet på mig.
"Öh okej. Jag gör i ordning en macka eller något" Svarar han och lufsar bort mot trappan. Sedan skuttar jag fram till den svarta skinnfåtöljen där jag lagt fram kläder för idag.
Jag håller upp dem framför mig och begrundar dem noga en stund.... Herregud. Jag måste ha varit riktigt trött när jag la fram det här. Men det finns ingen tid för velande! Jag drar bara på mig de mörkblå jeansen och dyker in i huvhålet på den röda tjocktröjan, sedan rusar jag ner för trappen och in i köket. Jag känner mig faktiskt väldigt effektiv och... Ja... Allmänt duktig. Så här tidigt tror jag aldrig jag har varit uppe! Hela tio minuter till skolan börjar och jag är nästan klar.
Jag sträcker mig efter smörgåsen som Jose har gjort iordning åt mig och tar en stor tugga, sedan slänger jag ner den på bordet igen och svischar ut i hallen. Där står Jose och väntar med sin väska i ett ordentligt grepp, och det dröjer inte länge innan vi är ute i bilen och han vrider om nycklarna.
Bilen brummar igång och han backar ner för uppfarten. Jag ler malligt mot honom och väntar på att han ska berömma mig för att jag varit så snabb. Han kanske till och med kommer i tid till sitt jobb idag!
"Du hade inte tänkt göra något åt..... Det där?" Frågar han lite småäcklat i stället och begrundar mitt hår.
Jag rynkar pannan och försöker spegla mig i backspegeln... Oj då. Håret står verkligen åt alla håll! Det är helt hemskt. Men det går nog att fixa till lite... Om man bara...
Jag börjar trassla omkring i håret lite diskret, så att inte Jose ska se. Det vore ju jättepinsamt! Men plötsligt ser jag hur fingrarna har fastnat i knutar av hår och jag lyckas inte reda ut det utan att behöva skrika till.
"Öh... Det ska vara så" Svarar jag till sist, ganska offensivt, och blänger surt på Jose. Sedan höjer jag huvudet en aning och försöker fluffa till håret lite. Det kanske inte är så illa ändå?
_________________________________________________________________________________________________
"...I love you, Carmen"
"Oh Harry! I love you more"
"But I love you the most!"
"..Then I love you more than the most"
Våra läppar ska precis mötas när Jose kommer inrusandes i mitt rum. Han tänder lampan och gormar som en galning. Jag blir alldeles bländad av den starka ljusförändringen, och gnuggar mig ordentligt i ögonen. Fan. Det var bara en dröm. Men kunde han inte väntat tills vi pussats klart i alla fall?!
"Du måste upp om du ska ha skjuts till skolan. Vi är sena!"
Gud vad stressad han var nu helt plötsligt. Men det är kanske inte så konstigt. Det brukar ju i och för sig ta mig trettio minuter att lyckas hålla ögonen öppna i mer än två sekunder, så här på morgonkvisten.
Jag sätter mig upp och suckar tungt medan jag försöker dra ena handen genom håret. (Jag fastnar dock halvvägs och är tvungen att försöka rycka mig loss) Sedan gäspar jag stort och tittar upp på kalendern som hänger över sängen. Jag inser att det faktiskt är Måndag igen och att jag ska till skolan. Varför går alltid helgen så fort?! ...Men jag skulle ju i alla fall få skryta lite om min framtida träff med One Direction idag. Ja! Nu ska de allt få höra!
Jag far upp ur sängen och känner mig genast alldeles sprattlig. Det spelar ingen roll att Jose avbröt mig och Harry längre. Snart kommer ju faktiskt allt det här att bli verklighet! Snart kommer jag stå framför honom på riktigt... Och kyssa honom finns det ju i alla fall gott om tid att göra i natt, i mina drömmar.
"Jag kommer snart!" Ropar jag till Jose, som om han stod flera kilometer bort, och han tittar snopet på mig.
"Öh okej. Jag gör i ordning en macka eller något" Svarar han och lufsar bort mot trappan. Sedan skuttar jag fram till den svarta skinnfåtöljen där jag lagt fram kläder för idag.
Jag håller upp dem framför mig och begrundar dem noga en stund.... Herregud. Jag måste ha varit riktigt trött när jag la fram det här. Men det finns ingen tid för velande! Jag drar bara på mig de mörkblå jeansen och dyker in i huvhålet på den röda tjocktröjan, sedan rusar jag ner för trappen och in i köket. Jag känner mig faktiskt väldigt effektiv och... Ja... Allmänt duktig. Så här tidigt tror jag aldrig jag har varit uppe! Hela tio minuter till skolan börjar och jag är nästan klar.
Jag sträcker mig efter smörgåsen som Jose har gjort iordning åt mig och tar en stor tugga, sedan slänger jag ner den på bordet igen och svischar ut i hallen. Där står Jose och väntar med sin väska i ett ordentligt grepp, och det dröjer inte länge innan vi är ute i bilen och han vrider om nycklarna.
Bilen brummar igång och han backar ner för uppfarten. Jag ler malligt mot honom och väntar på att han ska berömma mig för att jag varit så snabb. Han kanske till och med kommer i tid till sitt jobb idag!
"Du hade inte tänkt göra något åt..... Det där?" Frågar han lite småäcklat i stället och begrundar mitt hår.
Jag rynkar pannan och försöker spegla mig i backspegeln... Oj då. Håret står verkligen åt alla håll! Det är helt hemskt. Men det går nog att fixa till lite... Om man bara...
Jag börjar trassla omkring i håret lite diskret, så att inte Jose ska se. Det vore ju jättepinsamt! Men plötsligt ser jag hur fingrarna har fastnat i knutar av hår och jag lyckas inte reda ut det utan att behöva skrika till.
"Öh... Det ska vara så" Svarar jag till sist, ganska offensivt, och blänger surt på Jose. Sedan höjer jag huvudet en aning och försöker fluffa till håret lite. Det kanske inte är så illa ändå?
_________________________________________________________________________________________________
Stole My Heart - Del 2. ♥
Jag rusar ut ur mitt rum, ner för trapporna och in i köket, där mamma står och lagar Enchiladas i sitt förkläde, passande nog. Det luktar ljuvligt!
"Mamma!" Gormar jag för full hals och hon vänder sig förbryllat om, med en stekpanna i handen.
"...Jag vann tävlingen! Jag ska till London, mamma... Och träffa One Direction!"
Hon står i chock en stund, men ställer sedan ifrån sig stekpannan och begrundar mig misstänksamt.
"Menar du allvar?"
Jag nickar snabbt och känner nu glädjetårarna strömma ner för mina kinder.
Hon skiner upp och slänger armarna till sidan. Sedan rusar hon fram mot mig och skriker hysteriskt.
"Ay Caramba!!!! Det är helt otroligt!"
Åh vad skönt att det åtminstone finns någon som förstår min glädje just nu. Mamma kramar om mig hårt och skriker hysteriskt på spanska. Hon är överlycklig för min skull.
Mamma kommer från staden Puerto Vallarta i Mexico (därav det ständiga babblandet på spanska och de mexikanska rätterna jag får sätta i mig varje kväll), men när hon och min 100% svenska pappa möttes - då han var där på bröllopsresa med sin dåvarande fru - föll de pladask för varann. Det slutade med att det rymde hem till Sverige tillsammans, och gifte sig här. Den historian har mamma berättat tusen gånger om.... Hur stilig pappa var, hur äventyrlig, sexig, förförande och allt sånt där snusk... Och jag förstår verkligen varför pappa stack med henne. Min mamma är världens vackraste kvinna, och det säger jag inte bara. Hon är guldbrun i hyn, hennes hår är tjockt och fylligt - helt kolsvart, och tänderna kritvita. Hon är lång, och hennes kropp är perfekt, vilket är ett ganska stort under, med tanke på hur mycket mat hon sätter i sig OCH oss andra varje dag.
Plötsligt drar sig mamma ur mitt grepp och placerar händerna på mina axlar. Hon ler brett.
"Vi kommer ha det så roligt!"
Vänta nu.... Vi? Aldrig att jag tänkte ta med mamma till London, hur mycket jag än älskade henne. Det skulle bara bli ohyggligt pinsamt, och hon skulle kasta sig över Zayn. Dessutom tänkte jag försöka få med mig Alex. Om hon fick träffa killarna kanske hon skulle inse varför jag pratar så mycket om dem hela tiden!
"Mamma.. Jag tänkte ta med mig Alex." Säger jag lite skamset, och vågar inte riktigt titta henne i ögonen.
Det blir tyst en stund.
"...Jaha. Okej."
Mamma släpper taget om mig och återgår till sin matlagning. Jag hör besvikenheten i hennes röst.... Men innan jag hinner säga något kommer Jose, min storebror, in i köket. Strax efter honom kommer pappa lunkandes.
Han smyger fram mot mamma och tar ett fast grepp om hennes midja. Sedan börjar han kyssa henne i nacken och hon kniper hela kroppen. Sedan knuffar hon lätt undan honom och skrattar till när hon ser hans besvikna min.
"Carmen ska träffa Zayn... Och jag får inte följa med!"
Mamma lägger armarna i kors och brer på ledsna hundvalpsminen, men pappa verkar vara på min sida, även fast han inte säger något.
Jag rusar ut ur mitt rum, ner för trapporna och in i köket, där mamma står och lagar Enchiladas i sitt förkläde, passande nog. Det luktar ljuvligt!
"Mamma!" Gormar jag för full hals och hon vänder sig förbryllat om, med en stekpanna i handen.
"...Jag vann tävlingen! Jag ska till London, mamma... Och träffa One Direction!"
Hon står i chock en stund, men ställer sedan ifrån sig stekpannan och begrundar mig misstänksamt.
"Menar du allvar?"
Jag nickar snabbt och känner nu glädjetårarna strömma ner för mina kinder.
Hon skiner upp och slänger armarna till sidan. Sedan rusar hon fram mot mig och skriker hysteriskt.
Åh vad skönt att det åtminstone finns någon som förstår min glädje just nu. Mamma kramar om mig hårt och gormar helt extatisk på spanska. Jag förstår inte ett ord av vad hon säger, men hon är överlycklig för min skull. Det vet jag.
-
Mamma kommer från staden Puerto Vallarta i Mexico (därav det ständiga babblandet på spanska och de mexikanska rätterna jag får sätta i mig varje kväll... Och den hemska brytningen också), men när hon och min 100% svenska pappa möttes - då han var där på bröllopsresa med sin dåvarande fru - föll de pladask för varann. Det slutade med att det rymde hem till Sverige tillsammans, och gifte sig här. Den historian har mamma berättat tusen gånger om.... Hur stilig pappa var, hur äventyrlig, sexig, förförande och allt sånt där snusk...
-
Plötsligt drar sig mamma ur mitt grepp och placerar händerna på mina axlar. Hon ler brett.
"Vi kommer ha det så roligt!"
Vänta nu.... Vi? Aldrig att jag tänker ta med mamma till London, hur mycket jag än älskar henne. Det skulle bara bli ohyggligt pinsamt, och hon skulle kasta sig över Zayn. Dessutom tänkte jag försöka få med mig Alex. Om hon fick träffa killarna kanske hon skulle inse varför jag pratar så mycket om dem hela tiden!
"Mamma.. Jag tänkte ta med mig Alex." Säger jag lite skamset, och vågar inte riktigt titta henne i ögonen.
Det blir tyst en stund.
"...Jaha. Okej."
Mamma släpper taget om mig och återgår till sin matlagning. Jag hör besvikenheten i hennes röst.... Men innan jag hinner säga något kommer Jose, min storebror, in i köket och slår sig ner vid köksbordet. Strax efter honom kommer pappa lunkandes.
Han smyger fram mot mamma och tar ett fast grepp om hennes midja. Han börjar kyssa henne i nacken och hon kniper hela kroppen. Sedan knuffar hon lätt undan honom och skrattar till när hon ser hans besvikna min. Men hon blir genast allvarlig igen.. Och hon sneglar över på mig då och då.
"Carmen ska träffa Zayn... Och jag får inte följa med!"
Mamma lägger armarna i kors och brer på ledsna hundvalpsminen, men pappa verkar vara på min sida, även fast han inte säger något. Jose också. Vi vet alla tre hur pinsamt det skulle bli... Och de känner sympati för mig.
Stole My Heart - Del 1. ♥
Hej Carmen!
Du är en av de lyckligt lottade. Vi läste din motivation och var med detsamma överens om att du förtjänar denna möjlighet!
Vi skickar två flygbiljetter till dig och en vän inom kort. Vi återkommer med mer information om eventet framöver. Håll ögon och öron öppna!
Grattis!
Mvh Sony Music Sverige.
____________________________________________________________________________________________________
"Skojar de eller?!" Skriker jag förbryllat för mig själv, när jag ser mailet från Sony Music. Jag är tvungen att titta en gång, två gånger och ännu en gång till för att försäkra mig om att det är sant.
De kanske har råkat skicka fel, eller något. Det händer ju hela tiden..... Fast, hur många Carmen:s kan det finnas i Sverige?
Åh. Det handlar verkligen om mig. Jag ska få träffa One Direction i London! ...Visserligen med 3 andra tjejer, och det blir säkert 6 eftersom de antagligen tar med sig någon, men ändå. Jag som aldrig varit i London! Det ska bli så roligt! När jag ändå är där kan jag ju ta en runda på Oxford Street också!
Jag känner ett sådant lyckorus pysa igenom mig, och huden blir alldeles knottrig. Det är overkligt. Jag börjar nästan grina, men hejdar mig. Inte kan jag sitta här och gråta nu, inte. Det här är ju den bästa dagen i mitt liv!
Jag törs knappt stänga ner Hotmail, eller ens öppna en ny flik. Jag är så rädd att när jag kollar inkorgen nästa gång, ska det vara borta. Jag nyper mig ett par gånger för säkerhets skull, och öppnar och stänger ögonen. Men det verkar vara på riktigt. Mailet står kvar varje gång jag öppnar ögonen igen.
Plötsligt kommer jag på att ringa Alex - min bästa vän. Hon är inte alls intresserad av One Direction (konstigt nog), och trodde inte för en sekund att jag hade en chans att vinna. Ha! Nu ska hon minsann få höra.
Jag trummar otåligt på bordsskivan och väntar på att hon ska svara. Efter tre signaler hör jag henne harkla sig på andra sidan luren.
"Hallå?"
Jag lyckas inte få ur mig ett enda ord. Jag försöker och försöker, men allt som kommer ut är ett litet pip, och sedan, efter en stunds tystnad; en massa fangirlande.
"Jag vann, Alex, jag vann! Jag ska träffa One Direction, kan du fatta?!?!"
Alex blir tyst i luren en stund.
"Vänta.... Va?"
"Ja! I London! Visst är det sjukt?!" Fortsätter jag upprymt och studsar upp och ner i sängen, där jag suttit med datorn i knät.
"Jaha, ja. Vad kul." Säger Alex frånvarande och jag sjunker alldeles förbryllad ner på madrassen igen.
Varför kan hon inte visa lite medkänsla? Är hon inte glad för min skull? Det är ju det här jag har velat så länge.
"Du, jag måste sluta... Men vi ses imorgon."
Jag hinner inte ens säga hejdå innan Alex har slängt på luren. Och hon ska föreställa min bästa vän? Pft... Men det här ska inte få mig på sämre humör! Nej, inte alls! Jag måste berätta för mamma! Hon kanske visar lite glädje för sin dotter i alla fall. Hon har nämligen fattat tycke för Zayn... Ja, tro det eller ej. Min mamma är ett stort fan. Hon har till och med ett förkläde med trycket: "Mrs. Zayn Malik" på, och ibland skriker hon hans namn när hon och pappa... Ja, ni vet.... Gör det.
Hur som helst så är väl pappa inte alltför glad över detta, men innerst inne vet både han och jag att mamma älskar honom... Även om han inte är lika snygg som Zayn. Inte alls...
____________________________________________________________________________________________________