___________________________________________________________________________________________________
Första lektionen går relativt fort. Läraren, Anna (som för övrigt är en riktig tråkmåns, med spikrakt och grått, stripigt hår, smala glasögon och världens minsta mun) är riktigt förvånad över att jag är i tid idag, för en gångs skull. Efter att hon har tagit närvaron på oss öppnar hon den pyttelilla munnen och börjar förklara något om en uppsats vi tydligen ska lämna in på Fredag, men jag hör bara en massa mummel. Anna har liksom en sådan röst som man inte orkar lyssna på i mer än fem sekunder.
När vi äntligen får slå upp arbetsböckerna och Anna tystnar, sneglar jag bort på Alex som sitter i andra sidan av klassrummet. Jag tänker faktiskt vara sur på henne nu, har jag bestämt. Då kanske hon inte kan stå ut med sig själv längre, och kommer gråtandes till mig - för att be om ursäkt.. Och sedan åker vi till London tillsammans, i alla fall! Ja, vilken bra plan! ...Ibland undrar jag faktiskt hur man kan vara så smart som jag är?! Inte för att skryta, alltså; Men jag brukar få beröm för mina brillianta idéer.. Ibland... Faktiskt.
Alex märker plötsligt att jag tittar på henne, och blänger äcklat på mig, så jag tittar genast ner i boken och greppar tag om pennan.
Vanligtvis brukar jag inte jobba särskilt mycket på lektionerna - När jag och Alex sitter brevid varandra, alltså. Jag brukar mest prata om vad 1D har skrivit på Twitter, eller hur snygga de var på en poster jag nyss hade prytt min vägg med, så nu när jag faktiskt jobbar (Eller tittar ner i boken, i alla fall) måste ju Alex tycka att jag är riktigt duktig, och ambitiös! ...Jag kanske till och med ska gå med i skolans schack-klubb... Och elevrådet.. Och kanske ska jag börja hänga i biblioteket efter skolan, också!
Utan Alex vid min sida går dagen hur långsamt som helst. Jag har ingen att prata med, och varje lektion stirrar jag ner i mattetal, grammatikövningar och arbetsblad som jag inte förstår ett skit av.
Jag är på väg mot sista lektionen - Idrott, när någon knackar mig på axeln. Jag kniper ögonen och hoppas till Gud att det är Alex som vill försonas igen, men när jag vänder mig om blir jag besviken. Det är Eva som står och grymtar framför mig, med sitt stora, sneda leende på läpparna. Jäklar.
"Du, jag hörde att du vann tävlingen, angående One Direction!" Fnissar hon glatt och flyttar undan en fettig hårslinga från ansiktet.
Jag försöker andas ordentligt med munnen, i stället för näsan, för att inte kräkas av den ohyggliga doften, men det hjälper inte! Hon luktar ju tusen gånger värre än en stackars bäver! Och dessutom kan inte ett djur rå för hur hemskt det luktar... Det kan ju faktiskt hon.
"Öh..... Ja!" Svarar jag efter en stunds tystnad och försöker le hjärtligt mot henne.
"Jag var också med... Men jag blev diskad när de kom på att jag försökt hacka mig in på deras mail"
Eva kliar sig i nacken och grymtar till igen. Jag har lite svårt att avgöra om det är ett skämt eller inte, så jag bara fortsätter le... Herregud. Det här är ju jättepinsamt! Kan hon inte bara låta mig vara!
"Eftersom du och jag är de enda riktiga Directioners här så kan vi ju åka tillsammans, du och jag?" Säger hon hoppfullt och blinkar med ena ögat.
Å fy. Hon, en riktig Directioner?! Nej nu räcker det!
"Jag har lektion om några minuter! Jag måste gå!" Ryter jag och vänder på klacken, utan att besvara hennes fråga.
"Okej, vi ses!" Ropar hon glatt efter mig. "..Och förresten! Snygg frisyr!"
___________________________________________________________________________________________________
Ja, jag vet att det kanske är lite segt nu i början, men jag vill bara att ni ska få komma in i det ordentligt först. Jag kommer snart till saken. Don't you worry! Kram.