____________________________________________________________________________________________________

"Skojar de eller?!" Skriker jag förbryllat för mig själv, när jag ser mailet från Sony Music. Jag är tvungen att titta en gång, två gånger och ännu en gång till för att försäkra mig om att det är sant.

De kanske har råkat skicka fel, eller något. Det händer ju hela tiden..... Fast, hur många Carmen:s kan det finnas i Sverige?

Åh. Det handlar verkligen om mig. Jag ska få träffa One Direction i London! ...Visserligen med 3 andra tjejer, och det blir säkert 6 eftersom de antagligen tar med sig någon, men ändå. Jag som aldrig varit i London! Det ska bli så roligt! När jag ändå är där kan jag ju ta en runda på Oxford Street också!

Jag känner ett sådant lyckorus pysa igenom mig, och huden blir alldeles knottrig. Det är overkligt. Jag börjar nästan grina, men hejdar mig. Inte kan jag sitta här och gråta nu, inte. Det här är ju den bästa dagen i mitt liv!

Jag törs knappt stänga ner Hotmail, eller ens öppna en ny flik. Jag är så rädd att när jag kollar inkorgen nästa gång, ska det vara borta. Jag nyper mig ett par gånger för säkerhets skull, och öppnar och stänger ögonen. Men det verkar vara på riktigt. Mailet står kvar varje gång jag öppnar ögonen igen.

Plötsligt kommer jag på att ringa Alex - min bästa vän. Hon är inte alls intresserad av One Direction (konstigt nog), och trodde inte för en sekund att jag hade en chans att vinna. Ha! Nu ska hon minsann få höra.

Jag trummar otåligt på bordsskivan och väntar på att hon ska svara. Efter tre signaler hör jag henne harkla sig på andra sidan luren.

"Hallå?"

Jag lyckas inte få ur mig ett enda ord. Jag försöker och försöker, men allt som kommer ut är ett litet pip, och sedan, efter en stunds tystnad; en massa fangirlande.

"Jag vann, Alex, jag vann! Jag ska träffa One Direction, kan du fatta?!?!"

Alex blir tyst i luren en stund.

"Vänta.... Va?"

"Ja! I London! Visst är det sjukt?!" Fortsätter jag upprymt och studsar upp och ner i sängen, där jag suttit med datorn i knät.

"Jaha, ja. Vad kul." Säger Alex frånvarande och jag sjunker alldeles förbryllad ner på madrassen igen.

Varför kan hon inte visa lite medkänsla? Är hon inte glad för min skull? Det är ju det här jag har velat så länge.

"Du, jag måste sluta... Men vi ses imorgon."

Jag hinner inte ens säga hejdå innan Alex har slängt på luren. Och hon ska föreställa min bästa vän? Pft... Men det här ska inte få mig på sämre humör! Nej, inte alls! Jag måste berätta för mamma! Hon kanske visar lite glädje för sin dotter i alla fall. Hon har nämligen fattat tycke för Zayn... Ja, tro det eller ej. Min mamma är ett stort fan. Hon har till och med ett förkläde med trycket: "Mrs. Zayn Malik" på, och ibland skriker hon hans namn när hon och pappa... Ja, ni vet.... Gör det.

Hur som helst så är väl pappa inte alltför glad över detta, men innerst inne vet både han och jag att mamma älskar honom... Även om han inte är lika snygg som Zayn. Inte alls...

____________________________________________________________________________________________________